Javascript verkar inte vara påslaget? - Vissa delar av RC SYD:s webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Gå direkt till textinnehållet
16 maj 2016

Återträff för förbättringsprogram Palliativ Vård Syd och Sydöst

 

Under det gångna året har ett förbättringsarbete skett i regionerna syd och sydöst. Den 12 maj var det dags för en återträff i Kalmar där de olika områden som deltagit i arbetet utbytte erfarenheter och lyssnade till föreläsningar. 

Våren 2015 gick en inbjudan ut om förbättringsarbete med stöd av kvalitetsregisterdata inom den palliativa vården i södra och sydöstra sjukvårdsregionen. Arbetet har innehållit ett antal lärandeseminarier samt den avslutande återträffen med syftet att fortsatt upprätthålla arbetet. Mellan seminarierna har de olika teamen jobbat med sina egna respektive förbättringsprojekt. Deltagare i arbetet har varit team bestående av cirka 4–6 personer från olika vårdprofessioner, varav en i varje team med chefsposition från arbetsplatsen.

Klockan 10:30 inleddes återträffsdagens första pass med Greger Fransson, Margareta Albinsson och Susanne Lundblad vid mikrofonerna. Hela dagens aktiviteter ägde rum i Kalmarsalen i Kalmar. Greger, som är registerhållare i Svenska palliativregistret, började med att prata kort om historiska förbättringsarbeten i Kalmarområdet. Bland annat nämndes exemplet Ölandsbron där man vid brobyggets start inte tänkte på att salthalten är olika inne vid kusten kontra ute i Östersjön. Detta ledde till att betongen inte höll så bra som det var tänkt, vilket har inneburit fortlöpande förbättringsarbeten genom åren. Poängen med detta exempel var vikten av att göra rätt från början, oavsett område för förbättringsarbete.

Efter Gregers introduktion gjorde Margareta (utvecklingsstrateg hos Enheten för strategisk kvalitetsutveckling) och Susanne (utvecklingsledare hos Registercentrum Sydost) en genomgång och sammanfattning av vad förbättringsprogrammet gått ut på, bakgrund, syfte och mål. Syftet i korthet har varit att uppnå ökad kvalitet och faktiska förbättringar för de som palliativvården är till för. Störst utvecklingsbehov har setts inom områdena smärtskattning, munhälsa, behovsordination mot ångest samt brytpunktssamtal.
I korthet redogjordes det sedan för hur arbetskedjorna har sett ut, där man jobbat med ett stort antal verksamheter och team. Margareta: ”Vi har träffats ett antal gånger med teamen innan uppstart och diskuterat förutsättningar, resultat idag, vad man behöver jobba med etcetera. Det var tydligt att mycket bra jobb gjordes redan, men det fanns en del frågetecken gällande hur man kan använda registret och dra nytta av det.”
Det trycktes bland annat också på vikten av att man fått med patienter och anhöriga på resan, vilket gett lärdomar, input och kunskaper om deras sida av saken.
Ett konkret exempel på hur förbättringsarbetet fungerat visades i en graf där det kunde konstateras att de team som deltagit i arbetet har haft bättre utveckling än avdelningar som inte varit med, exempelvis gällande munhälsa.

Margareta Albinsson och Susanne Lundblad.
Margareta Albinsson och Susanne Lundblad.

 

Tre gånger under dagen bidrog Birgitta Pålsson, rytmikpedagog och musikterapeut, med erfarenheter och sångunderhållning (där även mötesdeltagarna fick sjunga med) och visade upp det hon kan göra för att bidra i palliativ vård. Hon menade att hon kan ge mycket, men att det ibland kan vara svårt att förhålla sig till situationen då också anhöriga ofta blir väldigt berörda eller att stämningen i rummet är sådan att man tar ett steg tillbaka fastän man tror att patienten hade mått bra av sånginsatsen.

Birgitta Pålsson.
Birgitta Pålsson: ”En patient använde sången jag sjungit för att skapa sammanhang och mening. För mig gav hon då också en meningsfull situation. Musiken triggar igång vårt känslocentrum och våra minnen.”

 

Vid elvatiden gick Louise Nordlund Isaksson upp på scenen och berättade en personlig händelse om sin tidigare make som gick bort i cancer för bara några år sedan. Berättelsen gav en tydlig inblick i hur hela händelseförloppet sett ut på såväl hemmaplan som i vårdmiljö.
Förutom berättelsen i sig så lyfte Louise fram punkter på vad som varit bra och mindre bra under förloppet. Framför allt talade hon om hur tacksam hon var för allt stöd hon och inte minst sonen Ola hade fått under vägen. Att sonen känt sig placerad i fokus, sedd och trygg med vårdpersonal på olika enheter var något som Louise återkom till många gånger. En annan viktig sak för dem var det första mötet, eftersom det sedan följde med dem hela resan och i deras fall var väldigt positivt: ”Det var skönt att få inställningen direkt att detta är ett projekt med ett tidsspann och att få höra ’Vårt mål, Hans, är att bota dig’ sägas.”
Tydligheten överlag med hur saker kunde te sig och planering med vad som komma skulle menade Louise hade varit en stor hjälp. Och bara att höra det sägas från en läkare ”Du kommer att överleva detta.” var viktigt. Hon kände också en stor tacksamhet över att hon tilläts hjälpa till istället för att sitta still i rummet när Hans behövde ständig omvårdnad.

Bland saker som kunde bli bättre tog Louise upp bland annat att hon ibland kände sig lite som en projektledare för allt som skedde, samtidigt som hon skulle klara av livet vid sidan om. Efter att hon tagit upp problemet fick hon dock genast positiv respons och hade därmed direkt bidragit till en möjlig förbättring.
En annan sak Louise nämnde var att man borde ha liknande rutiner oavsett avdelning gällande saker som kan verka små, men som ger ökad trygghet och tydlighet i sammanhanget.
Ett konkret exempel på något som då var besvärligt, men idag förbättrats nämndes också gällande när de skulle ha tag i ett bäcken. Då kastades hon runt bland olika personer, medan det numer är en distriktssköterska som sköter det hela samlat. Louise gick också och väntade ovisst på faktura för vården, men fick sen beskedet att palliativ vård inte kostar något. Det hade hon gärna velat veta från början. Mer information om slutfasen hade hon också velat ha tidigare så hon kunnat förbereda sig bättre.
Slutligen nämnde hon situationen som ibland uppstod med att hon fick frågor från vårdpersonal om varför hon inte öppnade upp sig mer: ”Jag förstår att frågan ställs, men jag kan inte öppna upp för så många. Jag har mina närmsta anhöriga och kompisar att prata med. Jag kände att det var jobbigt att få frågan, man kände sig nästan lite skamsen över att man inte grät mer.”

Gällande när beskedet kom den sista gången om att cancern kommit tillbaka sa Louise att det var väldigt skönt att de redan i ett tidigare läge fått veta att om den kom tillbaka igen så fanns inget mer att göra. Brytpunktssamtalet blev i och med det mer av en lättnad för Hans eftersom han då i alla fall med säkerhet visste vad som skulle hända.

Som avslutning på sin berättelse tog Louise upp ett par tips på böcker som hjälpt familjen (se i slutet av denna artikel) och berättade om att livet idag trots allt är positivt, att hon gifter sig i augusti och att Ola i samband med detta fått tre nya syskon: ”Det är ett helt annat liv vi går in i nu. Det låter konstigt, men vi är tacksamma att vi fått vara med på den här resan i vården och se det enorma arbete som alla lägger ner.”

Louise Nordlund Isaksson.
Louise Nordlund Isaksson.

 

När lunchen passerat fortsatte dagen med erfarenhetsutbyten i mixade smågrupper. Från RC Syd hamnade exempelvis utvecklingsledare Eva Wendel i en grupp med deltagare från palliativa vårdområden som Lund, Älmhult och Mörbylånga.

Från Lund berättade enhetschefen Camilla Tengvall att man utfört registerarbete länge, men att man alltid kan bli bättre. Hon beskrev utvecklingen som spännande, men tidskrävande och med svårigheter att behålla fokus under sommarperioden. För att utveckla arbetet ytterligare hade man bland annat tillsatt en kvalitetssamordnare och gjort dokument om hur man gemensamt ska agera.
Hos Susanna Bolin i Älmhult hade man under förbättringsarbetet som pågått satt fokus på efterlevandesamtal då man tyckte att detta var ett område där det gjordes för lite. En enkät gjordes som gav svaret att många var osäkra på exakt vad efterlevandesamtal var. Med dessa svar som grund utarbetades sen ett gemensamt stöddokument för just sådana samtal där det togs upp till exempel hur man kunde förbereda sig. Susanna tryckte på vikten av att fortsatt hålla denna typ av arbete levande och att man fått en stor lärdom i vilket arbete det kan vara att driva igenom nya saker.
En tredje i gruppen, distriktsläkare Sven Danell från Mörbylånga, beskrev att de hos honom tidigt blev resultatinriktade. Sjukdomsbedömningar och lindring av smärta utvecklades sedan med tiden och blev bättre och bättre. De satsade på att alla i teamet skulle vara delaktiga och komma med synpunkter på hur man skulle arbeta. En checklista utformades också där de upptäckte att det som man kunde tycka ska vara självklart inte alls var så självklart. Sammantaget var det hos Svens team viktigt att bibehålla kvaliteten, följa checklistan och inte tro att saker går automatiskt.  Ett extra plus med förbättringsarbetet som Sven avslutningsvis lyfte fram var att han fått lära känna sitt team mycket bättre än tidigare.

Samtal i grupper.

 

Eftermiddagen fortsatte sedan med tre föreläsningar. Först ut var Vardagas verksamhetschef Birgitta Odell-Carlsson som tillsammans med tre ur sitt team talade om hälsosamt ledarskap och hur de arbetade på Österbo äldreboende. Saker som togs upp var bland annat vikten av gemensamma värderingar, att ta diskussioner och ha en bra konflikthantering när man inte är överens samt att ha utrymme för att prata om varandras känslor. Det talades också om en coachande ledarstil där teamet menade att kunskap, långsiktighet och uppmuntran ledde till handlingsförmåga, trivsel, meningsfullhet och delaktighet. I samband med en coachande ledarstil berördes också vikten av att skapa en lagkänsla och ha en ledningsgrupp där man tar tillvara på varandras kompetenser.
Projekt Nattsudd nämndes som specifik förbättringsåtgärd där man ville ha utrymme för musik och andra aktiviteter även på natten. Man möttes av motstånd, men gick vidare och fick till sist positiv respons.

Birgitta Odell-Carlsson med sitt team.
Birgitta Odell-Carlsson med sitt team.

 

Birgit Rasmussen, professor hos Palliativt utvecklingscentrum, gick sen upp på scen och pratade inom ämnet Vilken nytta har vi fått av patientintervjuer?
Hon berättade först om Sveriges goda renommé ute i världen gällande kvalitetsregisterarbete, att vi ska vara stolta över det arbete vi gör då inget annat land samlar in data lika systematiskt. Därefter belyste hon en viktig skillnad på typer av utfallsmått: ”De patientrelaterade utfallsmått som finns i de olika kvalitetsregistren behöver inte nödvändigtvis vara patientrelevanta utfallsmått – få av registren är utvecklade tillsammans med patienterna.”
Birgit tog sedan upp ett antal exempel på hur man kan underlätta och förbättra patientsamtal, bland annat genom kort med påståenden som patienten rangordnar efter relevans för denne (”Att kunna prata om sådant som gör mig rädd”, ”Att vara fri från smärta” och så vidare). Dessa har tagits emot positivt som en hjälp att formulera sig och sätta ord på tankar, både i samtal med vårdpersonal och närstående.

Sist på dagen tog Greger Fransson till orda igen och fokuserade på en del statistiska fakta med rubriken Närståendeenkäten Vad säger den?
Statistiken visade exempelvis att det trots förbättringar som gjorts är tre av åtta per timme som inte får veta tillräckligt vid brytpunktssamtal. Greger menade att en orsak till återhållsamheten är att det finns en rädsla i att man är för tydlig och därför riskerar att ge folk ångest och oro. Så blir dock inte effekten enligt det stora materialet som istället visar att de fem som får veta mer också får bättre vård.
Några av de avslutande råden från Greger:

  • Våga fråga! Fråga patienten systematiskt, iakttag patienter (särskilt de som inte kan prata själva), dokumentera kortfattat och systematiskt, möt behov.
  • Lär av närstående.
  • Skapa er egen rutin, hur ska annars veckans vikarie veta hur man jobbar?
Greger Fransson.
Greger Fransson: ”Budskapet är att vi naturligtvis ska tänka god palliativ vård redan tidigt i förloppet. Det är fortfarande lite tabu, det finns de som reagerar på palliativregistret med ’Jag är ju inte där ännu!’, men vi måste på nåt sätt våga prata om att det är början på slutet.”

 

Förutom dagens föreläsningar fanns också ett antal pauser inlagda där de närvarande kunde samtala och titta på de planscher som respektive team gjort om sitt förbättringsarbete.
Som avrundning på denna artikel syns nedan några av de uppsatta planscherna på plats samt bok- och länktips.

 

Boktips

Kärleken starkare än döden – Malin Sävstam

Dödsviktigt – Mia Berg

Länktips

www.healthtalk.org
Hemsida där man under sektionen Learning & Teaching kan titta på 25.000 videoklipp med patientintervjuer.

Share